I århundraden har de legat där som syskon för betraktarnas ögon: de tre mäktiga kungshögarna och medeltidskyrkan med sitt högresta stentorn. Mycket har förändrats genom tidens gång, men dessa monument står som garanter för såväl dåtid som framtid.
I århundraden har de legat där som syskon för betraktarnas ögon: de tre mäktiga kungshögarna och medeltidskyrkan med sitt högresta stentorn. Mycket har förändrats genom tidens gång, men dessa monument står som garanter för såväl dåtid som framtid. En trygghet som skapar tillit och något att hålla fast vid.
Någon gång runt det svävande tusentalet skedde en stor förändring. Den förhärskande asatron skulle ersättas av något nytt, tron på "Vite Krist", som hämtats från sydligare delar av Europa. Säkerligen gick den gamla och den nya tron hand i hand under långa tider. Att helt utplåna den asatro som härskat i Gamla Uppsala under århundraden lät sig inte göras med en gång. Den östliga Kungshögen, som redan då hade stått i runt femhundra år, fick nu vara med om att en liten träkyrka byggdes vid dess fot. En ny tid var inne.
Snart nog började bygget av en för sin tid gigantisk katedral. Det exakta startdatumet för katedralen vet vi inte, men det bör ha varit under 1100-talets första hälft. År 1164 lösgjordes de svenska stiften från det danska Lund och fick sitt ärkesäte i Gamla Uppsala. Samma år blev Alvastamunken Stefan den första ärkebiskopen, och troligt är att katedralen då stod färdig att tas i bruk.
Den stora stenkyrkan var ungefär dubbelt så stor som dagens kyrka.
Redan ett knappt århundrade senare eldhärjades kyrkan. Stenväggarna stod kvar, men tak och innandöme brändes ut. Vad skulle ske nu? Vissa röster höjdes för att renovera och bygga upp kyrkan igen. Andra förstod att tiderna förändrats och att det politiska och ekonomiska centret flyttat en halvmil söderut till handelsplatsen Östra Aros (Östra åmynningen).
Med påvens nådiga tillstånd beslöt man att bygga en ny katedral i Östra Aros istället för att återuppbygga den brandskadade kyrkan i Gamla Uppsala. Men det gjordes med några tillägg. Det vi idag kallar Gamla Uppsala hette från början endast Uppsala, och nu var kravet från Vatikanen att det namnet skulle flyttas och ersätta Östra Aros. Namnet Uppsala var välkänt och det var viktigt att finna legitimitet för den nya platsen och dess kyrka. Vidare skulle även ärkebiskopssätet flytta från det som nu benämndes Gamla Uppsala ned till det nya Uppsala.
Den utbrända katedralen degraderades till en vanlig församlingskyrka, om än med ett ovanligt stolt förflutet. Delar av den revs och dess stenar användes till den nya kyrkan i Uppsala. År 1695 brann kyrkan åter, och sedan dess har ett antal renoveringar gjorts. De tjocka stenmurarna är desamma som med möda murades dit för cirka niohundra år sedan och kvar finns också tre saker från den ursprungliga kyrkan: en biskopsstol, en offerkista av ek samt resterna av ett krucifix. Om dessa får du läsa i nästa kapitel.
Idag är kyrkan i Gamla Uppsala en mycket välbesökt och levande plats. Det är en populär vigsel-, dop-, konsert- och turistkyrka för såväl församlingsbor som besökare från hela världen. Med de generösa öppningstiderna är den en oas för stillhet och eftertänksamhet som bär på århundradens generationskedjor. Tanken svindlar lätt när man sitter i en kyrkbänk och blir en del av såväl forntid som framtid.